”Nu ska jag berätta om mitt liv som skolelev på 1950- och 1960-talen. När jag tänker tillbaka på den tiden slås jag av hur gammalmodigt allting verkar ha varit. Mycket av beskrivningen skulle ha passat in på mina föräldrars skolgång.
Skolan låg i Harby, cirka 4 km från mitt hem. Jag cyklade ensam till skolan första dagen, en skola som bara hade två klasser – första och andra klass. Klasserna 1 och 2 undervisades samtidigt och min lärarinna hette Sigbritt Fors, gift med en präst, som fick rycka in om “fröken” var sjuk. Ja, man kallade alltid sina kvinnliga lärare för “fröken” och det verkar konstigt att fröken skulle kunna ersättas av sin man. Det var i det här skedet jag träffade “Classe” Björnsson, som kom att bli min gode vän genom åren. En annan lekkamrat var en flicka (!!), Yvonne Karlsson. Till födelsedagar ritade vi barnteckningar till födelsedagsbarnet, och någon ritade Yvonne och mig framför prästen och altaret. Av förståeliga skäl tyckte jag att det var lite “pinsamt”. En luciadag var vi bjudna till fröken Fors, där hon skulle bjuda på tårta. Det blev inget av det, för hennes lille son satte sig på tårtan!
Från andra klass flyttade vi till Trekantens skola, när jag ville “imponera” på tjejerna kammade jag håret med Code 10 hårkräm och lade vågor à la Tommy Steel. Vid ett tillfälle drev grabbar lätt med magister Harald Hedenkvist (vi bugade lite överdrivet), och han slog mig stenhårt med knytnäven i magen. Nuförtiden skulle läraren ha tvingats sluta och busfröet Wille skulle ha kompenserats med flera tusen kronor i skadestånd. Vi marscherade i led till lektionen varje dag, som började med orgelmusik och morgonbön. Till den gemensamma lunchen brukade vi också be bordsbön.
Vår musik- och mattelärare Slatte tog oss i nacken och dunkade våra huvuden i svarta tavlan om vi missade rätt svar. I 5 – 6:an hade vi Siri Andersson som vår lärare. Frid vare med hennes minne för det var hon som fick mig att bli studiemotiverad. Jag minns hur jag skämdes när jag en gång missade ett enkelt geografiprov och hon spände ögonen i mig. Jag lärde mig nu en speciell lästeknik, som i princip gick ut på att lära mig allt utantill.”
”Vi hade också en lärare i slöjd som vi kallade Knaggen. Alla var livrädda för honom. När vi hade slöjd var minst 1/3 av klassen sjuka.
Vi hade slöjd i en källare i det lilla gula huset på skolgården i Trekanten. Mörkt och dammigt. Gjorde man fel och sågade snett togs man ut till material-rummet och fick en utskällning. Där fanns en huggkubb och en yxa och man var livrädd att han skulle använda yxan mot oss. Thomas Johansson sågade fel när han gjorde en klockstapel och Knaggen blev så arg att han slog den i hyvelbänken så att den gick i flera bitar. Knaggen var också tydlig med att det inte heter knagg utan det heter kvist. Jag gjorde en lampa, eller mer exakt en fot till en lampa där kupan av glas var graverad av Leek’s glassliperi
Vi hade också syslöjd vilket var nytt för pojkar. Det gick bättre och jag gjorde en gymnastikpåse som jag fortfarande har kvar”
